Medeltiden - kristendomen kommer
ca 500 - ca 1400
- 380 kristendomen statsreligion i Rom. Kejsar Konstantin lät också flytta huvudstaden från Rom till Konstantinopel. Ett första steg mot att dela riket permanent hade tagits. ---- ca 600 växer Islam fram.
- Det romerska rikets delning blir allt mer tydlig och riket utvecklades till två i realiteten självständiga stater, som i sin tur allt mer faller sönder. Västereuropa med påven i spetsen ----- bysantiska kulturen grekisk ortodoxa kyrkan ----I båda fallen är hoven kulturcentrum. Kristendomen består som statsreligion överallt.I och med att kyrkan överlever det romerska riket och blir en metaorgansiation får den en otrolig makt.
- Jordegendomarna blev grunden för ekonomi och därmed gavs mer makt åt feodalismen
- 529 Benediktinerklostret Monte Cassino grundas, och det västerländska klosterväsendet börjar ta form - klostren viktiga kunskapscentra Den kristna klosterrörelsen uppstod i Egypten under 300-talet. Det första klostret grundades där av Pachomios, som även skrev en klosterregeln för livet i klostren. Klosterväsendet spred sig snabbt inom det romerska riket genom bl.a. Martin av Tours och Johannes Cassianus. Under medeltiden slöt sig västerländska kloster samman i klosterordnar fristående från stiften. Förebilden var klostret i Monte Cassino, grundat av Benedikt av Nursia, enligt traditionen år 529. De för bevarandet av antikens kultur och lärdom så viktiga klosterskolorna, uppstod i benediktinklostren, och sådana bildades också av dominikaner, jesuiter och franciskaner. I första hand hade dessa till uppgift att utbilda nya generationers munkar och nunnor.
- 1150 Konsten att tillverka papper når Europa
Bilden ovan : Byzantinsk kyrkomosaik,Monreale i Sicily från sent 1100-tal.
I och med att kristendomen blir en romersk statsreligion, får kristendomen den fördelen att den kommer in i en kultur där organisation, samhälls- och infrasktrukturer redan finns. Kristendomen bidrar med sitt, och därmed blir den en centraliserande faktor. Trots att de antika rikena och gudarna försvinner och löses upp, så består den kristna organisationen och med den klostren som kommer att spela en avgörande roll, både som arvtagare till kultur och litteratur men också som utvecklare av naturvetenskap och kunskapscenter. Och även om det är bibeln och dess läror som finns i centrum, blir kyrkan också bärare av annan kunskap.
Man brukar säga att det under Medeltiden fanns tre litterära kretslopp:
- Den folkliga litteraturen - på folkspråken, muntliga traditioner och framställningsform
- Den kyrkliga litteraturen - latin, religiös litteratur samt vetenskap
- Riddardiktning - folkspråk, roa furstar, riddare och andra högvälborna., skrevs ned så småningom, hältedikter och den höviska kärleken (ofta till gifta kvinnor)
- Men sedan fanns även landskapslagar och historieskrivning
Litteraturen var i princip alltid knyten till ett visst syfte – ej underhållande som idag. Det var berättelser med sensmoral eller berättelser som ville hylla någon kung eller stor potentat. Exempelvis de genealogiska dikterna Ynglingatal och Háleygjatal - där Ynglingaätten respektive Ladejarlarnas förfäder skildras. Lars Lönnroth, professor i litteraturvetenskap, har i några artiklar uppmärksammat detta och menat att dessa skildringar skulle vara ett slags inverterade ”norgehistorier”, det vill säga att norrmännen ville driva med svearna, som för det mesta framställs som bakom flötet. Som belägg för detta åberopar Lönnroth det faktum att när Ynglingtal övergår till att skildra norska härskare blir deras dödssätt mindre nesligt. (Lönnroth 1986, s. 311-327.) Medan döden ofta framställs som bråd och oväntad och rent av neslig i Ynglingatal är förhållande det motsatta i Háleygjatal, där döden skildras ärofullt i så gott som de flesta fall.
Den kristna medeltiden räknade med två världar, den materiella och den andliga. Den materiella var syndens värld, kvinnorna räknades hit. Man hade ett polärt tänkande som gick ut på att allting var antingen ont eller gott, svart eller vitt. Det forna var ont. Europa och norden skiljer sig lite. I Island och i England mer tolerant mot forntidskulturen. (exempel på detta är Snorre, Sigurd Fafnersbane, Nibelungarna osv) Medeltiden ser alltså lite olika ut från region till region.
Kristendomen är en starkt centraliserande kraft, klosterväsendet växer och städerna växer! Hoven blir allt viktigare och viktigare...detta skapar en stark tro på auktoriteter och överhöghet
- samhället och kollektivet
- lydnad inför gud och människor
- tro på vad överhöghet och präster säger
- bokstavlig tro på bibeln
Click here to edit.
Tristan och Isolde
Berättelsen handlar om två ungdomar som av misstag får i sig en kärleksdryck och blir häftigt förälskade i varandra, detta trots att Isolde är bortlovad åt Tristans herre och kung. Ungdomarna bryter mot pliktens bud och faller i varandras armar. Eftersom plikten var den främsta av riddarens alla plikter är slutet på historien given. Paret dör, till varnagel och lärdom för den tidens unga, att alltid sätta plikten främst!
Rolandssången
Förmodat ursprung Frankrike någon gång på 1100-talet. Rolandssången är en chanson de gestes, dvs en bragdsång. Riddar Roland offrar sig på slagfältet för att rädda sin kejsare, Karl den store, från de otrogna (Muhammedaner) i Spanien. Det förekommer en kvinna i Rolandssången, och det är Aude. Hennes insats inskränker sig till att sjunka ned och dö, när hon får reda på att Roland dött och hans svärd Durendal fallit i fiendens händer.
Kung Arthur, riddarna kring Runda Bordet och den heliga Graal
Gamla hedniska berättelser från Irland, Wales och Bretagne levde kvar länge. Via Frankrike och en Chrétien de Troyes har de bevarats. Chrétien de Troyes återanvänder dessa berättelser i Kung Arthur-berättelserna. Den mest kända är kanske berättelsen om Lancelot, som förälskar sig i kungens fru Gueniéve. Naturligtvis slutar detta med att Guiniéve förvisas till ett kloster och Lancelot förvisas ur landet, och på så vis blir han en äkta hövisk riddarhjälte, martyr för kärleken.
Percival är en annan berättelse av Chrétien de Troyes, om en annan riddare. Percival ska söka efter den heliga Graal (som från början var en keltisk fruktbarhetssymbol) men här konverterats om till en kristen symbol: kalken som samlade upp Kristi blod under korset. Att söka Graal blir här liktydigt att söka sanningen om Gud och Kristi offerdöd.
Dante Alighieris (1265-1321) Gudomliga komedi (Divina Commedia)
Bilden ovan föreställer Dantes helvete. Källa:http://dantesinfernogame.com/
Giovanni Boccacio (1313-1375) - novellens skapare -Decamerone
Pesten kommer och ett gäng ungdomar flyr från staden ut på landet för att undgå att bli smittade. Där sysselsätter de sig med att berätta historier för varandra. Det är dessa fristående berättelser som "blev" noveller.
Islandssagorna
Landskapslagar
Erikskrönikan och den Heliga Birgitta
Medeltid i Norden
Snorre Sturlasson (isl. Snorri Sturluson)
Född ca 1178, död 1241 (mördad), isländsk hövding, författare och skald. Tillskrivs Snorres Edda, även den yngre eddan eller den Prosaiska Eddan.
Snorre seglar sommaren år 1218 från Island till Norge. Där gästar han först Skule Jarl över vintern, och besöker sommaren därpå (år 1219) lagman Eskil Magnusson (Bjälboätten) och hans fru Kristina Nilsdotter Blake i Skara. Makarna är båda släkt med kungaätterna, och ger Snorre god inblick i Svearikets historia, särskilt som Eskil just då skriver ihop Västgötalagen. Snorre antecknar allt, och får troféer med sig hem. En gåva är baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget på Gestilren år 1210, vilket förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande Snorre. Snorre var mycket inblandad i sin samtids politik och dödades på grund av sitt stöd för ett uppror mot den norske kungen Håkon Håkonsson.
Genom att Snorre faktiskt besökt Sverige och allmänt anses vara en relativt god historiker och källkritiker, kan hans uppgifter anses vara förhållandevis goda. Detta är viktigt eftersom Snorre visserligen aldrig skrev direkt i avsikt att dokumentera svensk historia men ändå gjorde detta inom ramen för den norska, och hans verk är därmed bland de äldsta överlevande dokumenten om Sveriges äldsta historia.
På 1200-talet dyker en Snorri Sturluson upp, en islänning med stark känsla för sitt ursprung, sin ö och för de gamla konstarterna. Och någon gång i början av 1200-talet föds alltså även Snorri Sturlusons Edda, som består av 102 strofer på hela 100 olika versmått! Snorre använde sig alltså av gamla versmått (vilka han uppenbarligen ville bevara för en eftervärldoch dessa versmått fyllde han med gamla berättelser, om de kanske ännu äldre gudarna.
Var inte Snorre kristen? Hade man inte övergått till kristendomen på Island vid den här tiden? Varför använde han då inte kristna berättelser? Att döma av vad Anders Hultgård kommit fram till, var det inte så remarkabelt att berättelserna fanns kvar (om än möjligen i redigerad form) när till och med den kristna kyrkan tagit över vissa av den fornskandinaviska trons seder: En religionsväxling innebär dock aldrig ett fullständigt brott med det gamla; det finns alltid en kontinuitet av något slag, en kontinuitet, som naturligtvis kan skifta mycket i styrka och varaktighet.Alltså inte en kontinuitet av en samlad religion, utan en kontinuitet av folklig religiositet. Anders Hultgård går i sin artikel igenom områden, där han menar att ett visst mått av en förkristen kultur och föreställningsvärd överlever, och så att säga följer med in i den medeltida kristendomen i Skandinavien.
Vi kan utan svårigheter se myter och världsbilder som (åtminstone i tranformerat skick) överlevde i och genom Snorri Sturlassons Edda. Hultgård menar att det som på 1700- och 1800-talen hade karaktär av folklig religion (och som ansågs vara papistiska kvarlevor eller vidskepelse) under medeltiden faktiskt var det legitima uttrycket för officiell kristendom. Vi kan alltså konstatera att kristendomen inte segrade över en natt, eller att den gamla tron försvann på en dag.
Den Isländska sagan
Sagan äger de drag som är typiska för islänningasagorna med en stram komposition och en koncentrerad handling. Den håller sig till ett mindre antal personer än vad som brukar vara fallet. Det är medlemmarna i två familjer och deras inbördes relationer som skildras. Ett viktigt inslag är Gisles drömmar, som stegrar sagan till dess slut och därigenom betonar det ödesstyrda, inte minst den vacklan mellan hopp och förtvivlan de uttrycker hos den som inte kan annat än finna sig i sitt öde.
De isländska sagorna skiljer sig från den medeltida europeiska prosalitteraturen i sin knapphändiga stil, fattig på beskrivningar. Där berättelser på annat håll domineras av doktriner och ideologier, lämnar islänningasagorna åt läsaren att döma. Huvudpersonernas handlingar förklaras sällan, och de försvaras än mer sällan. Stilen i sagorna står realismen nära. Framställningen är tydlig, saklig och späckad på fakta. Händelserna förskönas inte och förhållandena är vardagliga. Känslor och tankar beskrivs inte gärna. Bara om huvudpersonen är skald kan en glimt av hans tankar skymta fram i hans skaldekonst. Användningen av både dikt och dialog är karakteristiskt för sagorna.
Motiven i sagorna spänner över ett brett fält. De handlar om resor, kolonisationen av Island, Grönland och Vinland, ätternas historia generationer tillbaka, den enskildas liv i klorna på ett oundflyeligt öde. De handlar om konflikten mellan samhälle och individ, laglöshet, mandråp och mord, men också om kärlek. De beskriver maktutövning och maktkamp; författarnas samhälleliga ställning avspeglas i att mindre bemedlade personer ofta döms där bättre situerade går fria. Övergången till kristendom var en viktig händelse i det dåtida samhället, och handlingen koncentreras ofta kring detta.
När Island utarmades och först hamnade under Norge och därefter med Norge under den danska kungen, förstördes en del av sagorna. Förvaring i fuktiga utrymmen ledde till att skinnpergamentet blev skört och bröts sönder. Men manuskript finns bevarade tack vare Árni Magnússon (1663-1730), den professor vid Köpenhamns universitet som under tio års tid samlade upp manuskript på den isländska landsbygden, så att de kunde förvaras i Köpenhamn. Sedan år 1971 har Árni Magnússons institut i Reykjavík hand om dem. Institutet har anknytning till Islands universitet. Webbplats: http://www.am.hi.is/hofundarrettur.htm. Árni Magnússon var inte den första med intresse för att bevara den fornisländska litteraturen. I ett brev från år 1596 uppmanar den danska kungen islänningarna att sända alla sina manuskript till det kungliga biblioteket i Köpenhamn!
Sagalitteraturen har inspirerat både filmmakare och författare. Nobelskalden Halldór Kiljan Laxness skrev med utgångspunkt i Fostbrödrasaga den ironiska Gerpla, en kämpesaga, och hans vackra Islandsklockan handlar delvis om Árni Magnússons liv. Hrafn Gunnlaugsson är en av de regissörer som tagit fasta på det fornisländska samhället, till exempel i sin film Korpen flyger.
Många av de isländska sagorna finns översatta till svenska, däribland de Nordiska Kungasagorna av Snorri Sturluson, Egil Skallagrimssons saga, Eyrbyggarnas saga, Gisle Surssons saga, Grette Asmundssons saga, Gunnlaug Ormstungas saga, Hravnkel Freysgodes saga, Laxdalingarnas saga, De Sammansvurnas saga, den relativt nyligen översatta Völsungasagan, och givetvis Njals saga.
Brynhilde - legenden
De varierade formerna av Brynhilde-legenden i Skandinavien och Tyskland inbjuder till en jämförelse. De är både olika och lika. De delade dragen uppenbarar den Tyska eller det Germanska kvädets särdrag - och fastheten i tradition. Skillnaderna belyser genialiteten av de individuella poeterna som bearbetade legenden.
Denna mångfald förbryllar ändå mer, eftersom att sagorna är berättade olika i olika poem. Vi måste därför bestämma oss för hur vi ska relatera poemen till varandra, vilka som är äldst vilka innehåller den mest ursprungliga varianten och vilka som förråder kontamination ifrån den norska och/eller Germanska versionen.
Kenning är ett vanligt formgrepp i fornnordisk diktning och skaldekonst. Kenningen liknar det stående epitetet i den grekiska diktningen, och är en, oftast förskönande, omskrivning för något. Genom att använda kenningar kunde skalderna variera språket och anpassa texten till versmåttet. Det stora antalet kenningar kan medföra svårigheter för den som ska översätta, eftersom det ofta finns flera möjliga tolkningar av samma kenning.
Till exempel kan:
- Oden kan skrivas som Allfader eller Valfader (ung. "stridens herre").
- Vargen kan skrivas som Gunns häst, d.v.s. valkyrian Gunns häst
- Havet kan kallas valens väg
- Skepp kan benämnas segelhäst eller böljehäst.
- Blod kan benämnas svärdets å eller svärdets svett
- Korp kan benämnas likgök eller sårmås
- Svärd kan benämnas sårmåsens födare
Hitta på en kenning för:
a/ microvågsugn
b/ mobiltelefon
c/ gym
Om inget annat anges är texten delvis och understundom helt avskriven från Ulf Janssons Den levande litteraturen (1995) samt interfolierad med referat och citat från svenska wikipedia och med egna påpekanden.
kvdet_om_trym_eller_trymskvdet.doc | |
File Size: | 78 kb |
File Type: | doc |